Jan Erik Moström

En sak som jag lärt mig uppskatta sedan min glaskroppsavlossning är skitiga glasögon, det är ju helt fantastiskt att inse att den där fläcken som gör att man ser så dåligt faktiskt går att putsa bort :)

Nu är det mer än 13 månader sedan jag fick min glaskroppsavlossning så jag tänkte det är dags att tala om hur läget är i dag. Jag har varit ganska irriterad på allt grummel som funnits och vilket gjort att jag ibland har haft svårt att läsa och se saker. Jag har framför allt haft problem med att läsa på bildskärmar och titta på TV - vilket är speciellt problematiskt för mig eftersom jag tillbringar stora delar av dagen med att arbeta med datorer. Dock så har jag inte haft några större problem när jag sportat, jagat eller bara varit ute på stan - vid något tillfälle har jag blivit lite irriterad när jag varit ute och kört bil.

Däremot så har synskärpan inte ändrats, den är ganska precis densamma som jag hade för 3-4 år sedan så där har det gått bra. Om man bortser från det som hände den första månaden eller två så har läget varit ganska stabilt, inga större ändringar har skett. Det har visserligen ändrats lite granna dag från dag, ibland har det varit sämre och ibland bättre. Men i slutet av oktober-november så tyckte jag att grummlet blev mer irriterande och jag retade mig allt mer på att de flöt omkring och var i vägen - tills jag plötsligt insåg att jag nu kunde se igenom några som fram till dess hade varit ganska opaka. Det verkar som något har hänt och mer av grummlet har absorberats och blivit mer genomskinliga, dvs jag har nu mindre besvär är för 4-5 månader sedan och det är lättare att läsa på en skärm - mycket trevligt.

Tydligen ser allting OK ut (tack för det!), de svetsningar som gjorts tidigare har läkts bra och det finns inga nya. Doktorn nämde operation för att fixa grumlingar men jag är accepterar att det är som det är och vill inte chansa - tycker riskerna med operation inte låter som något uppväger fördelarna. Men det finns tydligen de som insisterar på operation när de har samma mängd grumlingar som jag.

Nu är det som det är och blir det inte värre än så här så är jag nöjd.

Så sitter man i väntrummet på ögonkliniken och väntar igen. Dags för tredje återbesöket, bara att hoppas att allt ser OK ut.

Jag har nyligen varit med om min andra glaskroppsavlossning, den var dock mycket värre än den första. Den första innebar att jag fick en del cellansamlingar i ena ögat, den som jag nu fick innebar att jag temporärt tappade synen på mitt högra öga.

Den första hände i början på 2008 och det som jag märkte var att jag fick betydligt fler “svarta prylar” som flöt omkring i mitt vänstra öga. Den här gången var det helt annorlunda, jag ska försöka beskriva vad som hände. Det hela började med att jag var och tränade och fick så en lätt smäll på höger öga, det var absolut ingen hård smäll utan den bara nuddade vid ögat. Dock så såg jag de typiska “glaskroppsavloppsningsblixtarna” under cirka 1.5 vecka, sedan slutade det och jag trodde det var över … vilket ju var helt fel. Cirka 4-5 dagar senare så kom den riktiga glaskroppsavlossningen … eller i alla fall den som var riktigt otäck (jag hoppas inte det kommer några fler, fast risken finns).

För att du ska få någon uppfattning om vad som hände så tänkte jag försöka illustruera hur det såg ut för mig, vilket kanske förklarar varför jag tyckte det var rätt så otäckt. Ungefär så här såg det ut när jag tittade på något innan det hände något:

Det hela hände när jag var ute och körde bil, jag kunde plötsligt se svarta sträck som rörde sig neråt och hela tiden ändrade form. Ungefär som när man häller ner lite karamellfärg i en glas med någon trögflytande vätska. Och det var ju precis vad som hände, det var blod som rann in i glaskroppen.

Det är ju lite otäckt när det händer något sådant här, men jag förstog vad det var frågan om så jag tog det rätt lugnt. Dock så var min ryn rejält försämrad innan jag kunde stanna bilen. I princip så såg jag bara lite granna i kanten medan själva mitten av ögat var helt täckt av en sorts dimma.

“Dimman” var helt enkelt blodet som sakta spred sig i glaskroppen och blev allt tjockare, till slut så var det som om jag försökte titta igenom en glas med nyponsoppa. Dimman blev allt tjockare och senare på kvällen så såg jag inte mycket alls.

Ringde in till sjukvårdsupplysningen som efter en konsultation med någon “ögonjour” höll med om min diagnos. De lovade att ringa upp mig på måndagen och fixa en tid för kontroll - vilket inte hände förrän på tisdag.

Dagen efteråt så hade det minskat en aning, men det var fortfarande ganska svårt att göra något på jobbet.

De närmsta dagarna så minskade dimman allt mer och det blev lättare att använda ögat till något.

På fredagen så fick jag äntligen tid hos ögonkliniken. De gjorde en kontroll och kunde konstatera att det fanns tre mindre skador på övre delen av näthinnan — dvs risk för näthinneavlossning. “Det måste vi fixa på en gång”, ingen diskussion eller något utan det var bara att ställa in sig på behandling. Det blev en kort diskussion om vilken behandling som jag skulle få — “lasersvetsning” eller operation. Ganska snabbt beslöt de sig för svetsning och körde igång …

För den som aldrig har fått ögat “svetsat” så kan jag tala om att det är lite “irriterande”. Det gör inte ont på något sätt men det är inte så kul att få en ganska stark blixt riktad rakt in i ögat på några centimeters håll — speciellt inte när det upprepas några hundra gånger. Att säga att man är “trött i ögat” efter en sådan behandling är ingen överdrift, mitt öga såg ut så här direkt efter behandlingen.

Gick omkring med en sådan där pupill under resten av dagen. På kvällen inträffade något rätt så märkligt, dimman lättade betydligt och det blev lättare att se, det varierar dock med tiden så ibland är dimman tjockare och ibland så är den tunnare — men jag är mycket tacksam att det har blivit bättre.

Just nu så väntar jag på att få gå på återbesök och se om svetsningen lyckades eller om man måste ta till grövre metoder. Jag hoppas definitivt att det fungerade och att jag inte behöver råka ut för den där större operationen — det lät inte så kul!!