Som vanligt så bjöd årets Toughest på en massa kämpa-insatser och jag tycker det är jättekul att se alla som tar sig runt banan. De allra flesta tar det hela med en klackspark och verkar ha rätt kul medan de försöker ta sig förbi hindren. Om jag ska vara helt uppriktig så tycker jag elitklassen är den tristaste och mest ointressanta klassen, inte alls speciellt kul att titta på. “Amatörerna” och kompisgängen däremot kan vara riktigt roliga att titta på.

I år så fanns det några speciella personer som var med, några som jag verkligen tycker förtjänar en extra applåd, nä förresten ett helt gäng med applåder och minst en påse medaljer var. Det gäng funktionshindrade som sprang banan.

Jag hade som vanligt ställt mig vid ett lerhål för att försöka få några roliga bilder, tyvärr var det alldeles för torrt, när jag plötsligt fick syn på några personer som jag kände igen: Hanna och Nina. Lite förvirrad började jag att ta bilder av dem när de sprang förbi, jag hade ingen aning om att de skulle vara med.

Hanna och Nina känner jag från de gånger jag har varit jutsu-instruktör för dem. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de skulle vara med på Toughest. Som vanligt så tog sig Nina an saker och ting med ett leende på läpparna medan Hanna kämpade på så gott hon kunde. De andra känner jag inte men allihop gjorde ett superjobb.

Att se hur de hjälpte varandra för att ta sig runt, hur de hejade på varandra, osv, var riktigt, riktigt kul att se. Jag tror inte vi kan riktigt förstå vilken prestation detta är.

Jag är så fruktansvärt imponerad över det gäng som tog sig runt. Inte nog med att de var med, de kämpade på med allt vad de kunde för att ta sig runt och gjorde jättebra ifrån sig. Nä, de hade inte den bästa tiden men de verkar ha haft det rätt kul i alla fall.