Jag har ogillat blixtfoto sedan jag var tonåring. Varför? Jag lyckades aldrig få en ljussättning som jag var nöjd med, tvärtom alla bilder fick väldigt hårda skuggor och hög kontrast vilket gjorde att jag slutade använda allt vad blixtar hette.

När jag började fota igen, det var ett uppehåll på 15-20 år där, så stötte jag på samma problem. Det blev inte bra, även om det blev bättre med lite övning. Sedan köpte jag en ny blixt och resultatet blev dramatiskt bättre, det var en kombination av ljusstarkare blixt, bättre objektiv och att jag hade lärt mig en del. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar, speciellt frustrerade har det ha varit med porträttbilder - jag har aldrig lyckats få den där fina belysningen som en del fotografer har.

Jag har experimenterat en del, men jag har alltid gett upp eftersom jag inte fattat hur man ska göra. Så fort jag plockar av blixten från kameran och försökt ha den på sidan om så har det blivit risiga resultat. Men jag tycker att jag blivit hyfsad på att hantera blixten när den sitter på kameran - helt enkelt därför att jag ytterst sällan har haft möjlighet att använda “lösa” blixtar.

Men jag har konstaterat att 70-80% av de bilder jag tar är tagna med blixt … så det är ju bara logiskt att jag försöker lära mig hantera blixterna så bra som jag någonsin kan. Tyvärr så har jag inte så stora möjligheter att åka iväg och gå någon kurs eller så, istället så letade jag reda på några videos som visade hur man kan göra, satte mig ner och tittade igenom vilket resulterade i flera “Aha”-upplevelser.

Förra veckan beställde jag några billiga radiotriggers och idag tog jag de första bilderna. Och skillnaden är enorm mot mina tidigare försök, fotot av björnen är ett av mina allra första försök. Nu måste jag bara hitta någon som vill be fotograferad så att jag kan öva lite granna.