För några veckor så var jag i Tyskland några dagar och en eftermiddag så fick jag chansen att åka på en utflykt. När jag anmälde mig visste jag inte riktigt vad det handlade om men jag tänkte att jag måste ta chansen att se saker när jag ändå var där.

När jag sedan fick veta att vi skulle åka och titta på ett industriområde så blev jag rätt skeptisk men jag hade ju aldrig varit i de här delarna av tyskland förut så varför inte. Det skulle visa sig vara en av de intressantaste utflykter jag gjort på länge.

Efter en timmes resa i en bekväm Audi så kom vi till själva anläggningen och mina misstankar om ett mindre intressant studiebesök tycktes bekräftas, redan på parkeringen möts man av ett stort trist hus plus en massa rör.

Men när vi väl kom in på området så blev det ganska annorlunda. Någon hade tack och lov ordnat en guide som berättade för oss om hela anläggningen och han gjorde det på ett väldigt bra sätt. Om du någon gång åker hit så betala för att få en guide, det är väl använda pengar.

Völklinger Hütte är alltså ett stålverk som först började byggas 1873 och slutligen stängdes 1986. Jag vet inte rikigt när det stängdes men om man ska dömma av den här kalendern så var det den 16 september.

Vi började med att titta på de luftpumpar som såg till att masugnarna fick den luft som behövdes. Det maskineri som finns är de maskiner som funnits länge och är som synes ganska rejäla byggen.

Det fanns en modernare pump som pumpade ungefär samma mängd luft och den var mycket mindre. För att verkligen uppskatta storleken så behöver man göra en besök.

Guiden, som själv hade praktiserat där under ett år, berättade om den oljedimma som fanns i den här byggnaden. Under de 100+ år som stålverket var i drift så gick det åt rejält med olja för att smörja mekaniken och det rinner fortfarande fram ny olja från väggar och maskineri trettio år efter det att driften avslutades!

Nästa stopp blev de utrymmen som användes för att mala ner malmen till små stenar. Efter att ha sett hur de jobbade och vilka dammavlagringar det blev så är det ganska lätt att förstå varför Ruhr-området hade ett sånt dåligt rykte när jag var ung. Tyvärr så var det så pass mörkt i dessa utrymmen att det inte gick att ta något annat än några detaljbilder.

Det är svårt att beskriva men när man går runt och tittar på alla rör, byggnader och olika detaljer så är det vacker på något märkligt sätt. Det är inte vackert på det sätt som man hittar i natureren eller på en målning, det är vacker på något märkligt brutalt sätt.

Jag skulle lätt kunna gå omkring här under ett par dagar med kameran och ta massviss med bilder. Appropå natur så berättade guiden om hur naturen hade tagit över när de började röja upp efter UNESCOs världsarvsutnämning. Guiden sa att han kunde inte förstå hur träd och buskar hade kunnat växa på vissa ställen eftersom det bara fanns metall att växa på.

Även idag så finns det både små och större spår av hur naturen vill ta över.

En av alla fascinerande detaljer var ett av “fiken", dvs de ställen där de kokade kaffe och te åt de som jobbade på stålverket. Här jobbade de arbetare som t.ex. hade råkat ut för någon olycka och inte kunde jobba med själva ståltillverkningen. Ett “fik" bestod av ett rum där det fanns några rejält stora tunnor, dvs ca 2 m höga och nån meter i diameter, där man kokade te och kaffe. När arbetarna kom och ville fylla på sina kärl/hinkar/termosar så fick de inte komma in i själva köket utan de fick fylla på från de kranar som fanns på utsidan.

Hela stålverket är fullt med de mest fascinerade saker, allting från de vagnar som skickade upp malmen till toppen på masugnarna, själva masugnarna till olika smådetaljer.

Kort sagt: Om du har vägarna förbi så tycker jag definitivt att du ska spendera en dag på Völklinger Hütte … men glöm inte att betala för att få en guide.