Jag hade blivit “skinngubbe” tillsammans med Sune då vi upptäckte att det började bli ont om salt så vi beslutade oss för att åka in på byn och hämta några säckar. Vi tog Sunes bil och åkte hem till Sune för att koppla på släpet. När det var på plats så åkte vi in mot byn under det vanliga skitsnacket.

Väl framme så hoppar jag ur bilen och går bak till släpet … och tittat förvånat på dragkroken. Just det, det var en dragkrok där … tom, det fanns inget släp där.

– Sune, var är släpet?
– Tok, nog måste du väl se släpet!!

Sune verkade tycka jag var lite knäpp som inte kunde se släpet, han kom ångande runt bilen, stelnar till och stirrar på dragkroken

– Var är släpet?
– Det undrar jag också?

Vi står och tittar ömsom på dragkroken och ömsom på varann tills …

– Vi har tappat släpet

Och sen tror jag vi samtidigt kom att tänka på vad som hade hänt med släpet, hade det åkt i diket, lossat just vi bron och åkt ner i Storåern eller allra värst, krockat med någon annan trafikant.

Vi kastade oss in i bilen, rivstartade och åkte tillbaka, vilt stirrande för att försöka se släpvagnen. Men vi hittade, tack och lov, ingen bilist med ett släp i fronten.

När vi kom tillbaka till Sunes gård så hittade vi släpet, det hade följt med några meter innan det släppte.

Sune och jag har haft rätt roligt när vi har tänkt tillbaka på det här, just det där att Sune trodde att jag drev med honom när jag inte såg släpet och minen när han kom runt bilen.